Pimpelskrönor från Dalarna

En enorm uppstoppad abborre stirrade på min far och mig när vi klev på innanför Janne Bergs farstu den där dagen för 50 år sedan. Vi var på besök hos en av byns många pimpelfantaster och det var ingen vanlig artighetsvisit som vi var ute på. Somliga klurgubbar stod lite högre i kurs och till och med jag begrep att här gällde det att fokusera och suga åt sig av bästa förmåga. Det skulle bli en dag att minnas.....

På den här tiden-innan Bingo kom och slog ut pimpeltävlingar som inkomstbringande arrangemang för idrotts-och byföreningar- anordnades stora evenemang med bilar, varupriser och kontanter som lockade breda skaror av lycksökare. De flesta med rent mjöl i påsen men även en och annan som inte drog sig för att nyttja otillåtna metoder. Många omständiga procedurer och mängder av kontrollanter och funktionärer gick det åt med dagens mått mätt.
Hemma i byn hade Rapp-Johan samma status som jultomten, d.v.s någon som alla hade hört talas om men få hade sett. Han var i alla fall känd för att alltid komma hem med fisk från sina turer. Utrustningen på hans tid bestod av tunga träspön och grova linor anpassade till stor fisk. Att Broman-klanen från Ryssa dominerade pimpelsverige berodde till stor del på att många fortfarande klamrade sig fast i Rapp-Johan-stuket istället för att använda lätta spön och små pirkar riktade mot mindre abborre.

Pimpelspömodell mitt i mellan Rapp-Johan och Ekorr-Johan.

Ekorr-Johan blev en av den nya tidens ikoner med masstillverkning av ett lätt pimpelspö tillverkat av pvc-rör, kork och ståltråd. En prototyp som många gör-det-självare kopierade av hjärtans lust.

Vintrarna kunde vara kalla i början av 70-talet och runt nyår kröp kvicksilvret gärna ner mot minus 20. Skulle man ut på pimpelfiske och behövde åka en längre sträcka var det inte världens klyftigaste idé att tvätta bilen dagen innan. Speciellt om man även packade bilen på kvällen  för att spara tid på morgonen. Resan ner till Smedjebacken gick utan malör, men när vi skulle plocka fiskegrejorna ur bagageluckan gick vi på en mina. Gummilisterna hade frusit ihop med luckan och satt som en fläskläpp. Folk började gå ut på isen och kvar stod vi ensamma på parkeringen med en Opel Rekord som just då var billig på begagnade bilmarknaden. Jag ville åka hem. Inte blev det bättre när farsan kom tillbaka hotfullt viftande med ett domkraft-skaft som han lånat i sista sekunden av en iväg-skyndande kollega. Med den platta änden av skaftet lyckades han bända upp kanten på luckan medans jag snorade och snörvlade inför åsynen av tilltagande plåtskador. Min far var i vanliga fall försiktig med ägodelar, så sådana här drastiska åtgärder var inte vardagsmat. Så småningom gav luckeländet med sig och mitt i bedrövelsen fanns det trots allt en liten chans att det skulle bli lite fiske. Lämnade farsan att göra upp räkningen med Opeln, löste startkort och snubblade ut på sjön. Det skulle visa sig att det nappade alldeles utmärkt precis utanför starten. I pausen mellan invägning och prisutdelning passade Mauno Kaipe på att demonstrera sin senaste uppfinning. Ett helt nytt pimpelspö i plast med rulle och automatisk slirbroms. Till och med gäddor och andra rasande fiskar kunde fångas in i en handvändning så det fanns egentligen ingenting att fundera på utan det var bara att ställa sig i kö. 

Reviderat Kaipe-spö med korkhantag. Ej orginalrulle.

Att Kaipe-spöet skulle bli en milstolpe i den moderna pimpelhistorien tänkte jag inte så mycket på den dagen. Inte ens lyckan över att ha vunnit juniorklassen överglänste insikten om olämpligheten

av biltvätt i kyligt klimat. Bagageluckan då? På nåt sätt lyckades min far böja tillbaka plåten så att det knappt syntes ett spår av kalabaliken vid sjön Barken. Farsan kommenterade egentligen aldrig intermezzot med bakluckan särskilt ingående men innan vinterns slut hade vi köpt en Volvo.

...Janne Berg var i alla fall en hävert på att dra upp fisk och nu skulle vi bli invigda i några av hans innersta hemligheter. Röda garnkrokar hade vi så klart hört talas om, men inte så mycket hur dom tillverkades.
Janne klippte ut en liten trekant ur en bit hobbyfilt vilken han sedan trädde på ena krok-skänkeln. Med några knutar brodyrgarn fixerades tygkilen. Sedan kom det verkligt sensationella: På 60-talet tillverkades tårtunderlägg endast i undantagsfall i annat material än papper. Hur som helst tog Janne fram ett underlägg i vit PLAST och innan vi hunnit fatta vad som hände knipsade han av en liten bit som sattes som huggpunkt  på en av krokarna. Jösses så revolutionerande!!! Janne hade verkligen flyttat fram gränserna för mänsklighetens utveckling. Visserligen såg hans fru ovanligt snäll ut när hon leende släppte in oss i lägenheten men att det bakom varje framgångsrikt pimpelfiskare stod en förstående kvinna, det hade jag förståss inte  fattat. Tänk att leva tillsammans i total tolerans och samförstånd. Det krävdes inte mycket fantasi för att förstå vad som skulle ha hänt om min far försökt samma trix med saxen hemma hos oss.

Plast var alltså grejen. Efter detta epokgörande genombrott hade jag och håltången en period då vi gör tillvaron osäker för all vit plast som kunde tänkas passa till en krok. En del plast var stenhård och kunde inte träs på den kortskaftade kroken. Kastade man sig över de möjligheter som gavs hittade man till slut plast som var tillräckligt mjuk. Kanske var det även Janne som tipsade att man även kunde använda GUL plast. Efter det fanns det ingen hejd på vilka färger som kunde användas.

Garnet fick ge vika för rena plastbits-krokar. I anteckningsböcker från början av 70-talet kan noteras att kroken ofta fastnat utanför munnen eller att kroken suttit dåligt. Introduktionen av den långskaftade trekroken medförde att den blev lite lättare att plocka loss de sällsynta tillfällen när den faktiskt hamnat inne i munnen. En bit skärt hopprep var under en period allt som behövdes på sjön Runn. I alla fall tills Jan-Olov Lindgren visade upp en krok med flera olika röda nyanser på varje krokskänkel och som grädde på moset TVÅ vita huggpunkter!

I slutet av 60-talet kom farsan över några Turbo-pirkar vilka snart visade sig vara precis vad abborrarna i Hyttsjön gått och väntat på. Sådana mängder  med fisk var man inte bortskämd med att dra upp. Pirkar i längden 28-30 mm funkade riktigt bra på meterdjupt vatten. Tävlandet var intensivt och eftersom ryktet om den förträffliga pirken snart spred sig även till så avlägset belägna platser som Bjursås, kom vi så småningom att agera mellanhänder till halva byn. Visserligen kunde man åka till Tysklinds i Insjön och handla samma pirk förpackad i en liten plastpåse men det var ju inte alls samma sak som en pirk inslagen i vitt eller gult silkespapper direkt från tillverkaren Eivin Anderssons privata lager.

30 mm Turbo.

Einvin Andersson, Vikmanshyttan.

Av alla duktiga pimpelfiskare och pirktillverkare från södra Dalarna var det  "Svecke" som blev först med att introducera undervattensreklam riktat till insjöfisk. Visserligen hade han kommit bra överens med abborrarna och vunnit SM på Liljan några år tidigare men att Ösjöns tusenbröder skulle vara dumma nog att prenumerera på Dala Demokraten var verkligen optimistiskt. Mycket riktigt var det början av slutet på sponsrade pimpeltävlingar för lokaltidningen. DD-pirken hade alltså tidningens logga instansad på ena sidan, men var som sagt en pirk med Sven Eriksson som upphovsman. "Sveckes" pirkar kunde också köpas lite varstans men till skillnad från Turbo-pirken fick man den i en mycket mera påkostad förpackning.

"DD pirk" aka Svecke-pirk.

Sven "Svecke" Eriksson.

Trots att Ivar Hedenskog var en av de mest etablerade pirktillverkarna i Dalarna var det egentligen endast vid ett tillfälle som ett av hans alster kom till nytta för min del. 1971 fiskades det fortfarande med små Turbo-pirkar, men vid SM på Ragnerudsjön skulle det visa sig att förhållandena inte var riktigt som hemma. Visserligen blev det fisk direkt på mina vanliga grejer men i jakten på huggvillig abborre hamnade jag på allt större djup och ganska snart räckte inte linan till. Det var då tungviktargrejerna fick plockas fram. En 36 mm lång Hedenskogare som genom ett mirakel satt på ett spö med 20 meter lina. Det var många med mindre flax som fick sitta närmare land och titta medans en klunga mitt på sjön drog den ena abborren efter den andra.

Ivar Hedenskog, Borlänge.

T v Hedenskog a la 70-tal och t h ännu tidigare modell.

Utbudet av hemmagjorda blänken var så pass rikligt att man ständigt oroade sig för att konkurrenterna fått tag på nåt som skulle ge för mycket  försprång. Man kan lugnt påstå att fiskefunderingar upptog mera vaken tid än vad som var nyttigt. Abborrarna var emellertid inte de enda man inte blev riktigt klok på. Bengt Bengtsson var en av många borlänge-pimplare som gjorde pirkar. Vad som egentligen var mera intressant än pirkarna var sällskapet som han anlände med till tävlingarna. Anneli Carlsson var inte bara förfärligt söt utan också dåtidens bäste damjunior i Dalarna. Det där var ju lite besvärligt när man knäsvag skulle göra upp på isen. När tvivlet på de egna grejerna blev för stort återstod till sist att krypa till korset och köpa in ett par pirkar av samma fason som Anneli använde. På den tiden hade abborren i Runn en snittvikt på 30-40 gram och fisket bedrevs ofta på mellan 4-6 meters djup. Storleken på pirken blev därefter och hastigt och lustigt var det adjöss med Turbon. 40 mm skulle gälla från och med nu. Tramset med 18-krok (tillåmed 20 krok) var även det ett passerat stadium. Här gällde det att komma snabbt ner till de stora fiskstimmen och dessutom behövdes en pirk som tålde lite större krokbelastning utan att förlora gången. Något snille föreslog att levande bete i form av maggots skulle tillåtas på pimpeltävlingar och lama protester kunde inte hindra genomförandet. Det skulle dröja något decennium innan möjligheterna med regeländringen skulle sjunka in

Anneli Carlsson-pirk?

Bengt Bengtsson, Borlänge.

Eftersom farsan var egenföretagare och ständigt jobbade lördagar behövdes hjälp att komma till tävlingarna. Morsan skjutsade in till stan och sedan fick någon klubbmedlem stå för sista transporten ut till  tävlingsplatsen. Rolf Nordström fick ofta ställa upp som chaufför. Självklart passade jag på att suga åt mig lite trix i förbifarten. Garnkroken fick en renässans i den allt mer välfyllda krokasken. I stället för att knyta garnet med diverse knutar användes en lagom tunn stoppnål som träddes längs krokstammen genom det hårt lindade garnet och avslutades med en liten tofs mellan de tre krokskänklarna. En fullständigt livsfarlig metod som ofta medförde djupt sittande krokar i blödande tassar. Blått garn var gångbart på Runn en tid, för att inte tala om mörkrött.

Göthes Järn sålde Magnetic-pirkar som vi fick lära oss att fila ner så att dom blev slankare och helt släta. Det märkliga var att efter den modifieringen ändrade blänket namn till Torsåker-pirken.

Magnetic-pirk omgiven av Torsåkerpirkar.

Rolf Nordström, Falun.

Yngve Andersson från Torsång tillverkade pirkar som i princip var självfiskande. Åtminstone upplevdes det så när gången testades i den toppmatade tvättmaskinen i källaren. Hur i hela friden hade jag fått fisk på mina föregående favoritpirkar? Det var ju så här dom skulle beté sig! Varken snurr, fnurr eller vingel utan en pålitlig skärning åt sidan, bara man fokuserade det minsta på att rycka rätt. Med Yngves pirk "var det lättare att gå rätt" (K. Hagström) och pimpeltävlandet flöt på rätt bra en period. Fick även äran att vara testpilot för ytterligare en variant av Yngves pirkar. Var tyvärr för bortskämd med orginalmodellen för att riktigt uppskatta nymodigheten.

2x Orginal 40 mm +38 mm

Yngve Andersson, Torsång.